Vulkanen Teide

Visste du att den tredje största vulkanen på jorden befinner sig på den spanska ön Teneriffa??

Det hade inte vi någon aning om förrän vi kom dit och såg den från exakt ÖVERALLT. Förutom Teide består ön av hundratals mindre vulkaner (alla vilande tack och lov) som tillsammans skapar den otroliga naturen med svarta stränder och naturliga havsbassänger.

Du vet den där känslan när något konstant teasar dig och du till slut behöver göra något åt det? Så vi bestämde vi oss för att bestiga den 3 718 meter höga jätten. Nedan berättar vi hur det gick till!

För att bestiga Teide krävs det egentligen en hel del planering och framförhållning. Eftersom det här var ett ganska spontant infall, efter att ha pratat ihop oss med ett gäng andra galningar, fick vi improvisera fram vår egen lösning.

Bestig Teide på ett lagligt sätt:

För att klättra upp för vulkanen på egen hand behöver du ansöka om tillstånd hos National Parks reservationswebbplats i GOD tid. Hur mycket framförhållning som är tillräckligt beror helt på säsong, ibland behövs det mer än tre månader och ibland har man tur för att någon avbokar. Givetvis var det fullbokat när vi kollade. Anledningen till det är att efterfrågan är enorm och endast 200 tillstånd delas ut per dag av säkerhetsskäl.

Det finns två sätt att ta sig hela vägen upp till toppen. Du kan välja att börja hikea ifrån basecamp som ligger på 2 536m höjd och knata 1200 höjdmeter, vilket är en utmanande klättring som tar ca 5h. Alternativ nummer två är att åka kabinlift från bascampet som tar dig till “La Rambleta” (3 555m) på åtta minuter, för att sedan gå de resterade 163 metrarna. För båda alternativen krävs det som sagt att du har förbokat ett tillstånd men det sistnämnda kostar dig dessutom 20€ enkel väg.

Vad du också kan göra…

En av de största fördelarna med att bo i bil är att man ändå kan få sig en god natts sömn nästan överallt. Vi hittade en parkering på P4N som låg cirka 20 minuter med bil ifrån där leden börjar. Det krävs tillstånd för att parkera i naturreservatet och även här behöver man ansöka om det online innan man kör in - men i det här fallet får du svar direkt och ingen framförhållning behövs.

Hur kunde vi kringgå reglerna och klättra upp för Teide utan några tillstånd då? Jo, vi började mitt i natten.
Våra alarm ringde 01.30, vi packade våra ryggsäckar med extra lager av kläder, fyllde termosarna med te och kaffe och körde vidare till den här parkeringen nära basen.

Timea in fullmånen!

Våra vänner hade kollat upp när det var bäst förutsättningar att klättra rent vädermässigt och vi prickade dessutom in fullmånen. När klockan slog 02.30 var det dags att ge sig av med målsättningen att ta oss till toppen innan soluppgången.

Natten bjöd på 10 grader, krispig luft och total stillhet. Fullmånen lyste upp hela Teide medan stjärnorna visade oss vägen och det gick inte att låta bli och fyllas av förväntan! Vi behövde inte några pannlampor då månljuset blottade precis allt för oss. Vi vandrade i tystnad den första sträckan och beundrade omgivningen, det var som att utforska en annan planet. Inte konstigt att det påstås att första månlandningen egentligen spelades in på Teide!

Var beredd…

Början av leden är rätt enkel, med en konstant svag lutning uppåt och grusväg de första tre kilometrarna. Sedan börjar den tuffare klättringen som bara blir jobbigare och mer utmanande ju högre upp man kommer. Grusvägen förvandlas till rullgrus och sedan till spräng-sten för att slutligen bli en form av improviserad stentrappa. Vi kunde glömma att hålla jämnt tempo och fick turas om att peppa och vänta in varandra, samtidigt som vi hade rätt ont om tid. Halvvägs upp började den riktiga utmaningen - höjdskillnaden som påverkade oss alla på olika sätt. Vissa mådde illa, andra blev snurriga och min höft slutade dessutom att fungera. När vi pratade efteråt erkände alla att vi förmodligen hade gett upp om det inte vore för varandra, men att belöningen var värd det!

Klockan 07.45

Vi tog oss upp bara några minuter innan soluppgången, men vi gjorde det! Att se en ny dag födas från vad som kändes som toppen av världen, efter att ha klättrat hela natten är en känsla som inte går att beskriva. Vi kände oss små men oövervinnliga, som att vi ägde välden men samtidigt var en fis i rymden.

Sista sträckan var den absolut tuffaste, temperaturen var nere på - 3 grader, det var brant och vi höll på att blåsa bort av de starka vinbyarna. Väl uppe på toppen hittade vi lä och kunde värma oss i soluppgången och de termiska ångorna som pyste upp ur sprickorna i vulkanen. Vi åt frukost, drack resten av det vi hade i termosarna och njöt av att känna oss levande.

Att ta sig ner är en annan femma!

Vandringen upp tog oss lite drygt fem timmar och vi trodde att det skulle gå mycket snabbare att ta oss ner. Så fel vi hade. Vi var nära på att ta kabinliften men insåg att vi inte hade kontanter nog som skulle räcka till alla så det slutade med att fyra av oss hikea samma väg tillbaka.

Varken jag eller Andreas är vana vandrare och senast vi tog oss an en utmanande hike resulterade det i att vi nästan gjorde slut (i Nya Zealand 2020, efter en tuff 8h vandring på tomma magar och i växlande väder). Våra pannben har dock växt sig starkare i takt med vår relation och vi visste vad vi hade att vänta oss så vi hade PROPPAT med snacks, vatten och frukt. Det var utmanande att ta sig ner men definitivt värt varenda sekund. Eftersom vi gick upp till toppen i total mörker var det helt nya vyer som visade sig i dagsljuset.

När vi kom ned till våra vans hade Loik som åkte kabinliften ner redan vilat (sovit) i ett par timmar. Vi var helt slut så tillsammans med Lea och Achim tog vi beslutet att åka till en söt liten by i närheten som heter Villa Flor. Där parkerade vi bilarna mitt i stan och gick bak i skåpen för en efterlängtad nap. Dagen avslutades med ett besök på en lokal restaurang och en välförtjänad brakmiddag i trevligt sällskap!